droplet

Allting igår var perfekt. Från besöket till Kolmården, till grillningen i Linköping med Hanna, Malin och Karin och så utgången till Platens. Men slutet på kvällen förstörde humöret en aning. För så här är det. Jag hade en pojkvän, som bodde i en del av Linköping, där det fanns en kiosk som en kille jobbade i. Den killen kom fram till mig utanför Platens och frågade mig om jag kände igen honom, vilket jag då inte gjorde. Han förklarade sedan vem han var och påminde mig om att jag brukade handla en speciell tidning i den kiosken ofta. Att han brukade se mig och min pojkvän komma in ofta. Han påminde mig om en annan tid i mitt liv, när vi var andra människor och jag såg på världen i ett annat ljus. Jag vill inte tänka på det. Jag har glömt det. Allt annat som sades känns inte relevant för ämnet, men jag ville bara skriva av mig, se allting svart på vitt.

Nu ska jag gå och handla mat för grillning igen.

All känsla av den är som bortblåst. Vad hände med de sommarvarma nätterna, fyllda av glädje, fnittrighet, flörtande och varma kramar av vännerna? Så känns det inte det minsta nu och ändå var det inte för så många veckor sedan det var precis så. Ingenting var det minsta jobbigt. Ikväll däckade jag på soffan av utmattning. Imorgon blir det i alla fall Komårdens djurpark med allas vår lilla norrlänning. Första upplevelse för henne, men jag har inte varit på terrariet på flera år så det blir lika spännande för mig. Efter det, grillkväl i Linköping med Hanna, Malin och Karin och Cosmopolitans innan vi drar ut i natten. Ska ta tag lite i övningskörningen också i sommar, nu har jag varit dum som försummat den, naturbegåvning som jag är. Jag kan ju nästan fickparkera :P I augusti åker vi till Finland och ser min kära bror gifta sig med söta Maja. En liten stadstur i Helsingfors blir det också. Man ska ju ha gjort det någon gång med. Det blir nog stor fest med en massa finnar och chilenare samlade på en och samma plats. Så ser lite planeringen ut. Ingen flytt för mig än så länge och drömmandet fortsätter på det viset. Men jag tar allt lite som det kommer. 

Förlåt mig, men jag har förlorat dig. Jag vet inte när och jag vet inte hur jag kunde vara så dum. Mitt vackra hjärta, mitt halsband. Det låter så löjligt jag vet, men det var något så viktigt för mig. Det halsbandet var jag. Det var en gåva som inte alls var mycket värd i pengar men för mig var det något som följt med mig i alla påhitt, alla minnen finns i det halsbandet och nu är det borta.