droplet

Titta på gamla filmer och inse att man kanske inte är sig lik ändå.

Jag vet inte var det kom ifrån egentligen. Jag ville väl visa upp ett hårt yttre för någon. Jag kommer vara så snäll och gullig mot dina katter, min vän.

I tried to live alone
But lonely is so lonely, alone
So human as I am
I had to give up my defences

So I smiled and tried to mean it
To let myself let go

Smaken av salt i mungipan. Saker som har blivit svårare att berätta. De kunde tidigare utmynna i avgrundsvrål fyllda av smärta, av vrede inför de personliga orättvisorna. Alla sanningar flög fritt. Det kan vara åldern, det kan vara så att det med ålder utvecklas en förmåga att lägga band på sig. Eller så har hon bara torkat ut, blivit svag. Det är så det känns. Som ett nederlag, att vara oförmögen till att släppa på tyglarna, bryta sig loss och bara skrika ut sin ilska, sin sorg över att det ska behöva vara så här. Att vara bedövad till allt som pågår, alla konflikter som utspelar sig i hennes huvud. Hon öppnar fönstren, funderar på alla de människor som en gång tagit steget och hoppat, sätter på musik, något sorgligt och tänker på de som spelat sin sista låt innan de skurit sig i handlederna för att avlida i sitt badkar. Hon tänker på alla gränser hon aldrig skulle kunna tänka sig att överskrida. Hon spelar upp en scen framför sitt inre, fylld med en blandning av svikna löften, vissa påhittade, vissa så starka som att de alla skulle skett inom en kort tidsperiod för inte så länge sedan. "If I should stay, I would only be in your way". Allting blir så påtagligt. Självömkan så stark. Hon kan nästan frammana någon form av gråt. Det är befriande. När tårar rinner. Det känns som enda gången hon lever, på riktigt. När glädje inte längre infinner sig i nuet utan mer i minnen.

Kvällsfunderingar:

Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål.

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet.

Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för
all den oreda du ger.
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre,
Än att du gör allt emot mig snart.

No me enseñaste a decir adios.

Trato de olvídarte y te odio porque no me permites. El otro dia te vi y después de esa noche me has ignorado. Te odio porque me importa. Ojalá algún día me podía olvidar de ti. Es mi mayor deseo.

Klockan alldeles för sent på natten.

"