Joline
Smaken av salt i mungipan. Saker som har blivit svårare att berätta. De kunde tidigare utmynna i avgrundsvrål fyllda av smärta, av vrede inför de personliga orättvisorna. Alla sanningar flög fritt. Det kan vara åldern, det kan vara så att det med ålder utvecklas en förmåga att lägga band på sig. Eller så har hon bara torkat ut, blivit svag. Det är så det känns. Som ett nederlag, att vara oförmögen till att släppa på tyglarna, bryta sig loss och bara skrika ut sin ilska, sin sorg över att det ska behöva vara så här. Att vara bedövad till allt som pågår, alla konflikter som utspelar sig i hennes huvud. Hon öppnar fönstren, funderar på alla de människor som en gång tagit steget och hoppat, sätter på musik, något sorgligt och tänker på de som spelat sin sista låt innan de skurit sig i handlederna för att avlida i sitt badkar. Hon tänker på alla gränser hon aldrig skulle kunna tänka sig att överskrida. Hon spelar upp en scen framför sitt inre, fylld med en blandning av svikna löften, vissa påhittade, vissa så starka som att de alla skulle skett inom en kort tidsperiod för inte så länge sedan. "If I should stay, I would only be in your way". Allting blir så påtagligt. Självömkan så stark. Hon kan nästan frammana någon form av gråt. Det är befriande. När tårar rinner. Det känns som enda gången hon lever, på riktigt. När glädje inte längre infinner sig i nuet utan mer i minnen.
Kommentarer
Trackback