droplet

Jag har ett problem, jag har en tendens till att höra konversationer runt omkring mig utan att jag ens anstränger mig för att tjuvlyssna. Det är därför man ofta kan se mig med ipoden i öronen när jag går på stan. Det jag tänkte mycket på igår är hur bittra vi människor är egentligen, har vi allt är vi ändå inte nöjda. Jag hörde konversationen mellan dottern och mamman igår och hur dottern sa till sin mamma att hon fattade trögt, jag hörde konversationen mellan flickvännen och pojkvännen flera gånger igår, hur pojkvännen var oförstående över något som flickvännen tyckte att pojkvännen borde ha förstått och man ser hur hon struttar ut, ursinnig ur affären och han efter bedjandes; men jag vill ju köpa en julklapp till dig, men snälla, förlåt, det är klart vi ska köpa julklappar till varandra, det var inte så jag menade, eller konversationen över telefon med sin respektive där pojkvännen blir skuldbelagd över att man har en dålig dag och är hungrig. Det är så tråkigt att när man väl har ett förhållande så kan man knappt vänta på att sabotera det genom att vara just så där, bitter. Sedan står man där, ensam och ångrar sig bittert. Jag tror aldrig jag kommer skaffa förhållande, förhållande är inte för mig. Men när jag ser den här bitterheten runt omkring mig så kan jag inte låta bli att tänka på att jag aldrig skulle kunna bete mig så där mot någon annan, jag kan vara ledsen och ha en dålig dag, men då skulle jag söka tröst, inte skrika ut min frustration på en oskyldig. Det låter för jävla illa.