Himlen känner mig
Det luktade syrener på vägen hem och det kändes som de där dagarna man spenderade ute på dagisgården, plockade blommor, drömde om att få hålla handen och att få bli stor. Om man visste då...
Jag gick in på mammas gård, en gård som börjar kännas familjär för mig vid det här laget. Träden släppte ifrån sig små blomblad som singlade ner som regn och precis när jag kommit en meter från porten tornar svarta moln upp sig över himlen och släpper ifrån sig all världens skrik. Regnet öste ner och det kände sådär mysigt, sådär perfekt att se på. Jag gick ut en bit i regnet, lagom för att bli träffad i ansiktet av de stora dropparna och jag njöt. Tänk vad mycket en människa är kapabel att känna ändå. Det måste vara det som är livets mening. Att känna alla dessa känslor.
Jag gick in på mammas gård, en gård som börjar kännas familjär för mig vid det här laget. Träden släppte ifrån sig små blomblad som singlade ner som regn och precis när jag kommit en meter från porten tornar svarta moln upp sig över himlen och släpper ifrån sig all världens skrik. Regnet öste ner och det kände sådär mysigt, sådär perfekt att se på. Jag gick ut en bit i regnet, lagom för att bli träffad i ansiktet av de stora dropparna och jag njöt. Tänk vad mycket en människa är kapabel att känna ändå. Det måste vara det som är livets mening. Att känna alla dessa känslor.
Kommentarer
Trackback