droplet

Jag tror nog jag ska börja skriva vad jag verkligen känner nu... om jag vågar.

Det känns så svårt att reda ut tankar och känslor som trasslat ihop sig som ett virrvarr i huvud och hjärta. Jag är nog också rädd för att själv få reda på hur det ligger till. Jag vet inte om jag vill veta. Sanningen känns. Det är så lätt att bara ta en låttext;

The Used - I'm A Fake
"Small, simple, safe price.
Rise the wake and carry me with all of my regrets.
This is not a small cut that scabs, and dries, and flakes, and heals.
And I am not afraid to die.
I'm not afraid to bleed, and fuck, and fight.
I want the pain of payment.
What's left, but a section of pigmy size cuts.
Much like a slew of a thousand unwanted fucks.
Would you be my little cut?
Would you be my thousand fucks?
And make mark leaving space for the guilt to be liquid.
To fill, and spill over, and under my thoughts.
My sad, sorry, selfish cry out to the cutter.
I'm cutting trying to picture your black broken heart.
Love is not like anything.
Especially a fucking knife."


... men någonstans försvinner innebörden i orden om de inte kommer från mig.

Jag känner mig... död. Rastlös. Jag känner mig lämnad ensam åt livet, osäker på hur jag ska göra, vad jag ska göra. Jag är i desperat behov av att få känna något, därför gör jag mig själv illa, inte fysiskt, men psykiskt, genom att göra alla de här dumheterna. Genom att röra upp bland mina vänner, säga saker som jag inte menar.
Jag har alltid sett det som att den som verkligen bryr sig om mig, som känner mig, som älskar mig, ska veta hur jag känner utan att jag behöver uttala mig om det. De borde känna vad jag känner, har jag tyckt. Jag förstår ju någonstans nu att så är inte fallet. Ingen kan veta hur jag känner, inte ens min familj som står mig närmst här i livet just nu.
Jag är så trött på allting, så trött på att känna mig i underläge. Jag skyller inte på någon, men under åren som passerat har jag omedvetet börjat känna mig mindre värd, som att jag inte duger bara som jag är. Jag tänker att man kanske måste göra något för att vara någon, jag skulle vilja vara någon. Jag känner mig inte som någon. Alla har en sak, något de gör, kanske poesi, eller musik, eller konst. Vad gör jag? Det borde automatiskt göra mig till ingen, eller? Jag vet vad jag tycker om, det känns bara inte lika speciellt.
Jag jobbar på kundtjänst och det finns så många dagar, så många dagar som jag funderar på om jag verkligen borde stanna kvar. På det här jobbet, i den här staden, med det här sociala umgänget. Vännerna är egentligen det enda jag lever för här. Jag trivs inte med mitt jobb, det är inte jag.
Jag vill ändå passa på att påpeka att det finns så mycket, så små saker som gör mig glad. Fint väder, en bra låt, en fika på stan, god mat, en bra film, snälla ord, vackra ord, vackra bilder, speciella människor som vet precis hur de ska vara, som vet precis vilka de är, en fin utsikt, en liten resa, en vacker solnedgång, en vacker soluppgång, regnbågar, sommarregn, att titta på favoritserierna och drömma sig bort.

Ikväll är det Desperate Housewives och Grey's Anatomy som jag ska titta på.

Senare ska jag och Emelie gå till Bosses glassbar. Glass hör våren till. Då måste de ha marängswiss. Jag är glad nu, jag gav bort en månad gratis till en sur en fast jag aldrig gör det annars. Känner mig extrasnäll idag.

Tänk om man kanske har cancer? Jag har två knölar i ryggen.