Hel igen
"När hjärtat är breddfullt med lycka, svämmar ögonen lätt över."
Med Damien Rice - Cannonball i öronen steg jag klockan 06:30 imorse ut i glödande soluppgång. Fåglarna hade vaknat och cirkulerade över hustaken och på Nya torget hade torgmarknadsstånden börjat plockas upp. Det var längesedan jag kände en sådan vacker känsla, en känsla fylld av ro. Det kände som att allt fick en mening, jag kände en känsla av helhet och den lycka som är målet med mitt eviga strävande kände jag. Jag grät, glädjetårar för att jag vet var jag hör hemma någonstans, jag vet var all min kärlek hör hemma och vad jag ska kämpa för. Jag har varit vilsen så länge, när det jag letat efter funnits rakt framför ögonen på mig. Det som jag älskar så mycket men inte tar till vara på, ögonblicken i livet när man känner att allting stämmer, att allting är rätt.
Jag gick promenaden längs med strömmen över Saltängsbron och 3:ans spårvagn passerade mig. Jag vet att det här är rätt.
Pappa är i stan. Jag träffade honom på Spiralen 2 igår och det skuttade till i hjärtat på mig. Allt kändes som förut, som om alla dessa år inte passerat alls. Som att jag var pappas bortskämda lilla unge. Han lyfte upp mig i en stor kram.
Men han är så dum, han kommer aldrig förbättras. Tankegångarna är fortfarande de samma. Han är fortfarande den samma med de sidor jag avskyr. Fan.
För övrigt var jag med mamma på stan igår och shoppade. Köpte ett par nya gardiner till köket och sedan var vi på myrorna där jag hittade den här:
Med Damien Rice - Cannonball i öronen steg jag klockan 06:30 imorse ut i glödande soluppgång. Fåglarna hade vaknat och cirkulerade över hustaken och på Nya torget hade torgmarknadsstånden börjat plockas upp. Det var längesedan jag kände en sådan vacker känsla, en känsla fylld av ro. Det kände som att allt fick en mening, jag kände en känsla av helhet och den lycka som är målet med mitt eviga strävande kände jag. Jag grät, glädjetårar för att jag vet var jag hör hemma någonstans, jag vet var all min kärlek hör hemma och vad jag ska kämpa för. Jag har varit vilsen så länge, när det jag letat efter funnits rakt framför ögonen på mig. Det som jag älskar så mycket men inte tar till vara på, ögonblicken i livet när man känner att allting stämmer, att allting är rätt.
Jag gick promenaden längs med strömmen över Saltängsbron och 3:ans spårvagn passerade mig. Jag vet att det här är rätt.
Pappa är i stan. Jag träffade honom på Spiralen 2 igår och det skuttade till i hjärtat på mig. Allt kändes som förut, som om alla dessa år inte passerat alls. Som att jag var pappas bortskämda lilla unge. Han lyfte upp mig i en stor kram.
Men han är så dum, han kommer aldrig förbättras. Tankegångarna är fortfarande de samma. Han är fortfarande den samma med de sidor jag avskyr. Fan.
För övrigt var jag med mamma på stan igår och shoppade. Köpte ett par nya gardiner till köket och sedan var vi på myrorna där jag hittade den här:
Bilden gör den dessvärre inte rättvisa. Den är jättesöt! Sedan letade jag efter en pennkjol, men hittade bara en som var lite för liten. Då sa mamma att sådana hade hon flera stycken hemma från när hon var ung, så när vi kom hem provade jag en av hennes gamla som passade jättebra och den ska jag använda när det börjar bli lite varmare ute. Den är marinblå också och det är ju fint :)
Kommentarer
Trackback